Diedrich Christian von Conow
page 04

<p>wets förebråelse för det förbigångna och från böjelse at tjena Synden jag fann då med förundran och glädje mig lättat och fri min synda börda samt at jag hade intet at lefwa efter werlden utan at lefwa min öfriga tid till Guds Ära och för at tjena Frälsaren. Jag war ganska nögd; men det warade beklageligen! eij länge förrän jag slet mig lös ifrån min Förbarmare och föll i samma elände tillbaka. Det har utprässat af mig många tårar och giordt mig rätt mörka stunder. Jag wände mig wäl rätt ofta till min Förlossare och fick jemwäl ofta hugswalelse och nådeblickar; men förmedelst min ostadighet och haltande å båda sidor kom det intet till något stadgat waraktigt och blifwande wäsende. Elaka exempel af förföriskt folk inwitas och wid mina resor utrikes bidrogo äfwen mycket till den orimliga tanken at mena det kunde ej wara annat än ostadighet i hela wår wandel; oacktat all min inwärtes öfwertygelse. Utwärtes kom synden sällan till något utbrott jag giorde många och långa Böner ofta; men där emellan lämnade jag ofta kjöttet rum och tänkte deet kom intet så noga därpå an. Många höllo mig för Gudaktig och öfwerhopade mig med beröm så at jag i mitt sinne wämjade därwid efter jag wäl själf wiste huru det stod till innom bords. I sig sjelf har oro öfwer mina begångna otroheter samt lättelser och Guds Andas Tröst och hugswalelser wäxlat om. för mitt skjändeliga affal hemsökte Frälsaren mig med</p>