bäfvan, men tillika tiggande om Kälsarens hjelp antog
jag detta tillbud, sedan jag förut hade bott i huset
1 år. Hvad Han i detta huset låtit mig åtnjuta så väl
till kropp som själ, vill jag deruppe engång tacka honom
för, nu kan jag det icke; att klaga för honom finner
jag ofta orsak hos mig, men tillgången till Honom
tröstar mig ändå öfveralls.
Hvad min gode Frälsare har gjort mot mig i anseende
till mina arma barn kan jag ej uttrycka min käns-
la öfver, jag har så ögonblikeligen rönt, huru han
höres det änna hjertas suckar. I alla omständigheter
har jag derföre alttid först vändt mig till Honom,
ty jag vet att för honom är ingenting omöjlig, det
må se så svårt ut, som det kan. Ofta säger jag
till Honom i likhet med Abrahami Herre, tag icke
till misstycke, att jag så ofta kommer med en och samma
bön; men som den angår mina arma barns eviga
välfärd, så tycker jag mig lcke bedja emot hans
vilja. Men jag tror Honom om att, träffa rätta
stunden, då han helt kan och sår utföra sitt verk
på dem; då säger jag alltid: Käre Frälsare, ju
förr desto heldre, innan andra saker i världen för
mycket få förströ sinnet. - Äfven ledes hafva
de barnen, som blifvit mig anförtrodda till hand¬
ledning, varit ett föremål för mina varma suckar
och jag är fullt öfvertygad, att Frälsaren ej har satt
mig här till ett så vigtigt värf för min skick-
lighets skull, utan tvärtom, på det han på mig skulle
bevisa all långmodighet och just min egen skröp-
lighet som jag i mitt embete allt mera lärde
erkäna