erkänna har drifvit mig till hjelparen, som eljest
kan hända i en annan belägenhet ej hade skett.
År 1814 kom jag att ännu närmare antaga mig
barnen, då en Pensionsinrättning blef inrättad;
huru länge vår käre Herre kan begagna min lilla
tjenst dervid, vet jag icke, men vill han gifva
mig, hvad sig behöfver dertill, så är jag villig,
sålänge tills han på något sätt låter mig för-
stå, att nu är tid att hvila: Styrk mig allena
min Frälsare, att mitt hjerta är hos sig och de
hos mig.
Här sluta vår saliga systers antekningar och det
finns blott ännu en sång som hon gjorde d. 20 Nov.
1810 då hon blef 50 år gammal. Den samma har
den öfverskriften i Mina tankar do 20 Nov. 1820 och
lydes sålunde:
Min Frälsare, då jag på det framfarna skådar,
Den Nåd jag rönt hvar dag: står ögat fullt af tårar
förundran mig intar- att Du så vårda vill
Du är ju Man och Far, som jag får lita till. -
Det har jag rönt hvar dag allt som jag ögat vände
På hjertat vitt och jag deraf en oro kände
I mitt beklämda bröst: Jag har ej älskat Dig!
Hvar skall jag sina tröst, som räcker till för mig.
Ack öma Kärleksröst, som outtröttlig varit
Jag fick ju då din tröst; och har allt sen erfarit
I hvar omständighet i dessa Femtio år
Att Din barmhertighet all tanke öfvergår.
Nu