Mina tankar den 20 November 1810, och lyder
sålunda
Min frälsare, då jag på det framfarna skådar,
Den nåd jag rönt hvardag - står ögat fullt
af tårar
Förundran mig intar- att Du så wårda will,
De är ju Man och Far, som jag får lita till,
Det har jag rönt hvar dag allt sen jag ögat wände
På hjertat Ditt och jag deraf en oro kände
I mitt beklämda bröst - jag har ej älskat Dig!
Hvar skall jag finna träst, som räcker till för mig
Ack ömma kärteksröst, som outtrötlig varit
Jag fick ju då Din tröst, och har allt sen erfaret
Hvar omständighet i dessa Femti år
att Din barmhertighet all tanke öfvergår.
Nu det tillkommande - fast det så klart ej lyser
Ett fullt förtroende till dig jag äfven hyses¬
Ack, mina arma barn, min frälsare jag ber,
Wärm upp dem i den barm, att de din kärlek ser
Sen är jag likanöjd, hvad de i werlden blefva.
Att de blott bli Din fröjd och de åt dem för gifva
Hvad Du dem unnar helst, ett intryck af din död,
af Dig, som dem har frälst från outsäglig nöd
I 50 år har vår saliga syster tjent i Societets-
skolan och wi skulle uppriktigt önska, att hon af den
långa tiden hade lemnat efter sig närmare underrät-
telser öfver sina yttre och inre erfavrnheter men ett
hjerta, som har lärt känna sig vara intet och Christus
allt, har visst mindre bekof att utförligen upptekna
enskildta märkvärdiga händelser, utan är nöjd med
att weta sitt namn teknadt i lifsens bok. Det weta vi
emellertid, att Herren i nåd har bekänt sig till hennes
tjenst vid ungdomen och hennes talrika Elevers upp-
riktiga kärlek som hon åtnjöt är ett wittnesbörd att hon
icke förgäfves har arbetat. Skoltjensten var för vår saliga