starkare fick kanna mitt grundförderf, så började
jag tro, att Frälsaren hade vändt sin hand ifrån mig och
att Han ej mer hörde mitt rop. Efterhand förlorade jag
allt förtroende till honom. Otron vann hos mig öfverhan-
den, till den prad, att alla i mina barnaår gjorda erfaren-
heter af Frälsarens kärlek ville synas mig som bländ-
värk och inbildningskraftens toma spel, men som likväl
alltid ånyo upplyste min väg som klartindrande stjernor
och lyckligt bevarade mig för förtviflan. Ofta längtade
jag i denna mörka tid efter, att förtroende fullt kunna nal-
kas Frälsaren med den tidigt vanda barnsligheten, men
så väl blef det mig tyvärr icke mer, emedan otron och
andra orena böjelser i mitt förderfvade hjerta gjorde mig
modlös och skygg för Herran. Så irrade jag tröstlös, och
råkade på farliga afvägar tills det efter mångfaldiga
fåfänga försök lyckades för min själstrogna vän, att ge-
nom sin kärleksallmagt och djupt förodmjukande me-
del åter bringa mig tillbaka till sig. Isynnerhet betjente
sig Guds Ande af en utomordenteligen uppbyggelig pre-
dikan öfver den text om Cananeiska Qvinnan föratt
göra mig uppmärksam på det som fattades mig. Han
kom under denna predikan mitt hjerta kraftigt nära
och jag fattade straxt det allvarliga beslut, att så än-