ge gå efter honom med Bön och tårar, tills han ock
ville förbarma sig öfver mig. Straxt efter predikan
uppsökte jag ett ensligt ställe, kastade mig med all
min jämmer ned för frälsaren och ropade ånger-
fullt om nådens tröst. Denna min enträgna bön ansåg
Min själs trogna vän i nåde; himmelsk Guda-frid genomgick
mig, jag kände en ljuf välmåga i mitt förrut djupt bekymrade hjer-
ta, och kunde nu med tillförsigt tro, att han förlåtit mig allt,
hvarmed jag hittils varit honom till smälek och bedröfvelse
ja! jag blef gudomligt derom öfvertygad att han oryggeligen
skulle veta att bibehålla mig hos sig, som sin dyrt Köpta egen-
dom. -Ungefär vid denna tid blef jag hastigt så sjuk,
att man förmodade min hemgång. Jag bad Frälsaren,
att om han såg, att jag sedan åter skulle förvirra mig från
Honom så måtte han dock heldre nu taga mig till sig.
Men det behagade honom att åter göra mig frisk. Att vid
all af Frälsaren erfaren nåd, böjelsen till synd ingalunda
vore i grund dödad hos mig, måste jag till min djupa smär-
ta åter snart blifva varse. Och emedan jag ännu ej hade
lärt att hålla mig som ett hjelpbehöfvande barn med mitt
elände och mina mångfaldiga förbrystelser, tröstad vid Fräl-
saren, och utan hinder låta mig nöja åt hans nåd, så blef
det stundom åter mörkt i min själ, likväl skyddade mig de
hittills gjorda saliga erfarenheter af Frälfarens oändliga